Under 2021 lanserade jag tillsammans med Reine Johansson en ny tjänst för alla som bor på, åker till eller är intresserade av Spanien!
Spanienproffsen.com erbjuder marknaden ett helt nytt koncept. Vårt fokus är att ge ett komplett företagsregister samt en professionell information om hur det är att leva och bo i Spanien. Det är en portal som ALLA med intresse för Spanien skall ha glädje och nytta av. Oavsett om man redan har köpt bostad eller planerar att köpa och vill veta mer om Spanien.
• Vi erbjuder en komplett lista på nästan 400 företag inom 75 olika branscher på Costa del Sol där man kan prata sitt eget språk. Det är olika företag med svensk, norsk eller dansk ägare. Företag från olika branscher och oavsett vilken yrkesgrupp som man letar efter så hittar man den här. Det är tryggt att beställa tjänster eller varor på sitt eget språk när man befinner dig i ett främmande land. Spanienproffsen är till för att hjälpa till med detta.
• Spanienproffsen.com ger dessutom en sakkunnig information och artiklar om hur det är att leva och bo i Spanien inom olika områden. Här kommer några exempel. Köp av bostad i Spanien, Arbeta i Spanien, Pensionera sig i Spanien, Skatteregler i Sverige vid utflyttning, Skattesystemet i Spanien, Spansk juridik, Sjukvården, Hypotekslån, Bil och körkort, Skolgång och studier, Försäkringar och mycket mer.
Bakom Spanienproffsen.com står jag själv, Sven F. Källström och Reine Johansson som båda driver egna företag på Costa del Sol sedan många år tillbaka. Jag själv har bott 35 år i landet och skrivit 6 böcker om Spanien varav den senaste DRÖMMEN OM ATT LEVA OCH BO I SPANIEN kom ut under 2018. Reine har bott 13 år i Spanien, är webbutvecklare och har utvecklat portalen till vad den är idag och är full av idéer för vidareutveckling av sajten.
När Alfonso XIII dog i Rom 1941 bara några veckor efter att hans vacklande hälsa tvingat honom att abdikera från den spanska tronen efterlämnade han fem barn. Den tredje sonen i raden, Juan, greve av Barcelona, blev till slut tronföljare sedan hans två äldre bröder, Alfonso och Jaime, av skilda anledningar avsagt sig tronen. Redan 1949 hade den spanska riksdagen Las Cortes antagit den nya tronföljdsordningen för monarkins återinförande i Spanien och med Franco som statsöverhuvud. Samtidigt gav det också Franco rätten att bestämma vem som skulle efterträda honom som statschef eller kung. Spanien blev ett kungarike utan kung.
Franco utser prins Juan Carlos de Borbón till sin efterträdare
År 1969 hade Franco utnämnt prins Juan Carlos de Borbón, son till Don Juan och sonson till Alfonso XIII, till sin efterträdare. Efter Francos död i november 1975 utropades han till kung Juan Carlos I av Spanien, 37 år gammal. Den 25 augusti 1948 hade general Franco ett möte ombord på sin båt med den nuvarande kungens farfar, Don Juan, där de tog beslut angående framtiden för den då tio år gamle Juan Carlos. Första beslutet blev att sända honom till Spanien för att studera och förbereda sig på sitt framtida arbete som Spaniens kung. Detta var Francos uttryckliga önskemål och efter mycket motstånd gick föräldrarna med på att Juan Carlos skulle få sin utbildning i Spanien. Med tanke på framtida plikter som eventuell kung av Spanien menade Franco att prinsen behövde leva och lära känna det land där han en dag skulle bli kung. Enligt konstitutionen kunde detta dock bara hända om prinsens far dog före Franco.
Juan Carlos accepterar att bli kung
Juan Carlos I (foto Wikipedia)
Juan Carlos gifter sig vid 23 års ålder med prinsessan Sofía av Grekland. Starka krafter i den inre kretsen kring Franco började nu fundera på om inte Juan Carlos med sin “skräddarsydda” kungautbildning vore lämpligare än sin far på tronen. De som stödde kungen skapade en kampanj som kallades Operación Lúcero som gick ut på att marknadsföra idén om Juan Carlos som kung till allmänheten och framför allt till Franco. Det är okänt hur mycket Juan Carlos själv medverkade i denna kampanj, men så sent som i januari 1966 berättade han i en tidningsintervju: “Jag kommer aldrig någonsin att acceptera kronan så länge som min far är i livet”. Han skulle komma att ändra sig! I januari 1969 hade Juan Carlos slutgiltigt ändrat sig och var helt klar över vad han ville. Han sa officiellt till pressen: “Jag är redo att tjäna Spanien på vilken post eller inom vilket ansvarsområde som helst där jag kan behövas.” Detta uttalande kom för hans far som en total överraskning, även om han säkert hade befarat att det skulle kunna hända en dag. Men det var ingenting han kunde göra något åt. Den 12 juli samma år berättade Franco under en knapp timmes sammanträffande med Juan Carlos att han hade för avsikt att utnämna honom till sin efterträdare. Tio dagar senare presenterade Franco sin plan i Las Cortes och den röstades igenom med 491 röster för, 19 emot och 9 frånvarande.
Juan Carlos pappa blir landsförvisad
Don Juan var dock en orädd man och i juni 1975 kritiserade han skarpt Franco och hans regim vid ett middagstal i Barcelona, vilket statschefen inte gillade. Don Juan blev omedelbart landsförvisad. Till slut bestämde sig Don Juan för att ge sin son det offentliga erkännande som saknades. Den 14 maj 1977 avstod han sina rättigheter till den spanska tronen i ett tal som hölls i det kungliga palatset Zarzuela. I slutet av talet blev han alldeles tyst, bugade djupt och förkunnande: ”Majestad, por España. Todo por España. !Viva España ! Viva el Rey!” (Ers majestät, för Spanien. Allt för Spanien. Leve Spanien! Leve kungen!) Det var en gripande föreställning där det säkerligen fanns en stor del bitterhet och besvikelse hos mannen som egentligen var den rättmätige tronföljaren.
Kungen som aldrig blev kung
Don Juan kommer förmodligen att gå till historien som en av 1900-talets mest tragiska figurer. Kungen som aldrig var kung – en enkel man som alltid sade att hans lyckligaste tid var åren som vanlig sjöofficer, en obeslutsam man fångad mellan sin avsky för en uppkomling som diktator och ansvaret för sin dynastis överlevnad. Hur som helst så visade han till slut att han var klok nog, och tillräckligt ödmjuk för att inse att även om han hade förlorat en kungatron så behövde han inte förlora en son.
Parlamentsvalet i Spanien 2011 var det tionde i ordningen efter demokratins återinförande och hölls den 20 november. Segrare i valet blev konservativa Partido Popular, lett av Mariano Rajoy Brey, 56 år gammal. Det blev en jordskredsseger för Rajoy, som var partiledare sedan hösten 2003 och bland annat hade innehaft posterna som inrikes- och utbildningsminister under företrädaren José Maria Aznars tid som premiärminister 1996–2004. Den 56-årige galiciern Rajoy, som regelbundet beskrivits som okarismatisk, förde PP till egen majoritet med 44 procent av rösterna. Partiet lyckades få 187 av 350 stolar i kongressen, Parlamentets underhus. Regeringspartiet PSOE släpade efter med 29 procent, eller 109 platser.
25 procents arbetslöshet i Spanien under 2013
Mariano Rajoy stod nu inför en av nationens största utmaningar någonsin. Under Mariano Rajoys första år vid makten fördjupades skuldkrisen. De nedskärningar som gjordes ledde dessutom till en ökad arbetslöshet och vid början av 2013 var över 25 procent av den vuxna arbetskraften arbetslös och nästan 50 procent av ungdomen var utan arbete. Samtidigt drabbades det konservativa regeringspartiet av en allvarlig korruptionsskandal. Men med egen majoritet i parlamentet kunde ändå Mariano Rajoy fortsätta att driva sin politik. Krisen ledde dock till att separatismen växte i Katalonien och Baskien, samtidigt som förtroendet för regeringen föll till en bottennivå.
Korruptionsskandalen inom Partido Popular
Korruption och bedrägeri inom regeringspartiet Partido Popular handlade bland annat om en illegal finansiering av partiet. En utredning koncentrerades kring 66 mutor som hade betalats ut till regionala makthavare i utbyte mot byggkontrakt under 00-talets högkonjunktur. Partiets mångårige kassör Luis Bárcenas avslöjades ha samlat drygt 47 miljoner euro på hemliga konton i Schweiz – mutpengar från affärsmän och byggföretag som hade fördelats som ”extralöner” inom partiet. Bárcenas hamnade i fängelse och där avslöjade han allt om härvan. Utredarna hittade mycket kontroversiellt material i hans hemliga bokföring, bland annat utbetalningar till partiledaren Mariano Rajoy.
Ett historiskt val med en ny politisk situation
Det politiska landskapet förändrades radikalt efter valet 2015. Tvåpartisystemet var över och en ny etapp hade påbörjats. Sedan Mariano Rajoy, ledare för det största partiet, misslyckats att få parlamentariskt stöd i månadsskiftet augusti/ september, utsåg kungen PSOE:s Pedro Sánchez som kandidat till att bilda regering. Även Sánchez misslyckades dock i sina nya försök och slutligen omvaldes Rajoy den 27 oktober 2016 som spansk premiärminister. Efter ett internt uppror i PSOE, där Sánchez till slut valde att avgå som partiledare, lade partiet ner sina röster i parlamentet. De 69 nedlagda rösterna var det högsta antalet och de 111 motrösterna det minsta antalet någonsin sedan den moderna spanska demokratins införande i slutet av 1970-talet. I parlamentsvalet den 20 december 2016 blev visserligen återigen det konservativa regeringspartiet Partido Popular (PP) det största partiet men rösterna räckte inte för att få absolut majoritet som under segervalet 2011. Med sina 123 mandat av parlamentets 350 var PP:s enda möjligheten att bilda regering att PSOE skulle lägga ner sina röster. Socialistpartiet PSOE blev näst största parti i parlamentet med 90 mandat, det nya vänsterpartiet Podemos blev tredje största parti med 69 mandat och liberala Ciudadanos slutade som det fjärde största partiet med 40 mandat. Detta betyder att Spaniens regering är en minoritetsregering och måste börja lära sig att kompromissa för att undvika nyval.
Podemos och Ciudadanos – två nya partier i spansk politik
Det vänsterinriktade partiet Podemos är mycket ungt och bildades så sent som 2014 med Pablo Iglesias som ledare. Det uppstod som ett missnöjesparti på vänsterkanten och blev mycket snabbt ett parti att på allvar räkna med. I valet 2014 till EU-parlamentet fick Podemos fem mandat av Spaniens totala 53 mandat. Partiet har inneburit en rejäl utmaning för socialistpartiet PSOE genom att attrahera många av deras väljare på den yttersta vänsterkanten. Det borgliga partiet Ciudadanos, som är lite äldre och grundades 2006, var under lång tid endast taget på allvar i sitt ursprungsområde Katalonien. Partiet har dock växt kraftigt i hela Spanien som ett alternativ till Partido Popular, mycket beroende på det missnöje som har funnits i samband med den ekonomiska krisen och de många korruptionsskandaler som har uppdagats hos PP. Vid valet till EU-parlamentet fick de två mandat.
När PSOE och Felipe González vid parlamentsvalen våren 1996 fick lämna regeringsmakten till Partido Popular blev José María Aznar ny premiärminister. Detta var väntat och maktskiftet blev en välkommen förändring i den korrumperade spanska politiken. 1990-talet hade varit de stora skandalernas årtionde och speciellt inom socialistpartiet. Aznar blev den förste högerorienterade politiker som styrde Spanien sedan Franco. Under hans första mandatperiod uträttade han många bra saker för Spanien. Han beslöt bland annat att liberalisera ekonomin med ett program för privatisering, han reformerade arbetsmarknaden och vidtog mått och steg för att öka konkurrensen på vissa marknader, främst inom telekommunikation. Under den tiden uppfyllde också Spanien EU:s kriterier för medlemskap i valutaunionen.
Ytterligare fyra år med José María Aznar
I valet till den spanska riksdagen i mars 2000 vann José Maria Aznar och Partido Popular absolut majoritet i båda kamrarna. Därmed blev man kvitt den tidigare nödvändigheten att kompromissa med regionala politiker som exempelvis Kataloniens Jordi Pujol, som plötsligt förlorade mycket av sitt inflytande. Som premiärminister verkade Aznar för ett närmare samarbete med USA och en utförsäljning av statliga företag samt ledde in Spanien i Irakkriget 2003. Hans mandatperiod präglades av ekonomiska framgångar. Spaniens BNP var den näst snabbast växande inom EU samtidigt som arbetslöshet och inflation härjade. Bombdåden i Madrid 2004, som genomfördes mitt under det årets valrörelse, bidrog till att försvaga premiärministerns redan sköra maktställning. Han avgick som partiordförande samma år. Inför valet 2004 utnämnde Aznar den dåvarande vice premiärministern Mariano Rajoy till kandidat för PP.
2004 tar José Luis Zapatero kommandot i Spanien
José Luis Rodríguez Zapatero. Foto: Wikipedia.
Den 11 mars 2004, på dagen två och ett halvt år efter 11 september-händelserna i USA, sprängdes ett antal förortståg, som var på väg in till stationen Atocha i Madrid. Närmare 200 människor dödades. Regeringen Aznar skyllde omedelbart attentatet på den baskiska terroriströrelsen ETA, men den lögnen – och en ihållande bitterhet över att Aznar skickat spanjorer att dö i Irak – straffade sig. Det blev snart tydligt att attentatet genomförts av islamistiska terrorister, flera av dem från Marocko, som ville hämnas just Spaniens engagemang i Irakkriget. Det segertippade konservativa Partido Popular förlorade regeringsmakten till socialistpartiet PSOE. PSOE erövrade regeringsmakten i valet den 14 mars 2004, tre dagar efter terrordådet i Madrid och José Luis Rodríguez Zapatero valdes till premiärminister. Redan 1986 hade han blivit medlem av parlamentet, som den yngste parlamentsledamoten i Spanien någonsin. Han hade valts till partiledare år 2000 och hade därmed övertagit ett splittrat parti i kris. De tre viktigaste åtgärderna i början av hans mandatperiod var: 50 procents representation av kvinnor i regeringsministären, tillbakadragande av de spanska trupperna i Irak och godkännande av giftermål mellan homosexuella.
Andra perioden för Zapatero 2008–2011
José Luis Rodríguez Zapatero behöll majoriteten i parlamentet efter valet den 9 mars 2008. Vid inget av valen lyckades PSOE få absolut majoritet, utan tvingades bilda koalitionsregering med den enade vänstern och regionala nationalistpartier, bland annat från Baskien. Zapateroministärens andra mandatperiod handlade därför mycket om hög arbetslöshet och stort budgetunderskott. Vid valet hade Spanien ännu inte gått in i den ekonomiska lågkonjunktur som då börjat spridas över Västeuropa, men direkt efteråt drabbades Spanien av en ekonomisk tvärnit. Krisen förvärrades snabbt när Lehman Brothers föll i USA samtidigt som den stora spanska byggbubblan föll samman och det, som ursprungligen var en lågkonjunktur, utvecklades till en allvarlig skuldkris. Premiärminister Zapatero dröjde dock med att försöka bromsa statens utgifter, vilket förvärrade krisen. När han sedan agerade 2010 var det med mycket hårda nedskärningar, som ledde till att han snabbt förlorade i popularitet. Under 2011 blev till slut Zapateros ställning ohållbar och han valde att tidigarelägga parlamentsvalet till hösten 2011 och i samband med detta avgå. Vid valet den 20 november valdes Alfredo Pérez Rubalcaba, tidigare inrikesminister i Zapateros regering, till hans efterträdare som partiledare i PSOE.
Felipe González lyckades behålla makten vid det följande parlamentsvalet 1993 men för första gången utan absolut majoritet. Och det skulle bli värre. 1990-talet hade varit de stora skandalernas årtionde och speciellt inom socialistpartiet. Detta gjorde till slut ett regeringsskifte oundvikligt. Att PSOE fick lämna regeringsmakten till Partido Popular vid parlamentsvalen våren 1996 var därför väntat och en välkommen förändring i den korrumperade spanska politiken.
Bakgrunden till Partido Popular
Adolfo Suárez ledde en centerunion under sin regeringstid, från Francos död fram till 1981, då han lämnade in sin avskedsansökan. Därefter försvann partiet nästan totalt. Konservativa Partido Popular grundades av den tidigare ministern i Francos regering, Manuel Fraga, strax efter Francos död under namnet Alianza Popular. Politiskt sett befann det sig långt ut på högerkanten. Manuel Fraga var något av ett politiskt underbarn och hade bland annat varit chef för spanska turistministeriet under 1960-talet samt informationsminister i flera omgångar. Han var också en av männen som lade grunden till Spanien som turistland och skapade den enorma turistboom som startade i början av 1960-talet.
Manuel Fraga avgår och partiet byter namn
När Fraga efter tio år som partiledare önskade dra sig tillbaka var det av flera anledningar. Den gamle Francoanhängaren Manuel Fraga var alltför förknippad med sitt förflutna från Francotiden för att driva fram det största oppositionspartiet som ett trovärdigt alternativ till socialisterna. Han började dessutom bli gammal och sliten. Efter 1986 års val hade han och hans parti kommit fram till att de aldrig skulle komma till makten under hans ledarskap. För att råda bot på detta avgick han vid partistämman i början av 1987 och lämnade över till en ung advokat från Andalusien vid namn Antonio Hernández Mancha. Denne var en nervös nagelbitare och navelskådare som tyvärr totalt saknade utstrålning och karisma, dessutom var han en väldigt arg och aggressiv debattör. Hernández blev en besvikelse för partiet och framför allt för väljarna och man insåg att han absolut inte skulle kunna hota Felipe González vid nästa val.
José Maria Aznar blir partiledare
José María Aznar Foto: Wikipedia
1989 var läget kritiskt och Fraga var tvungen att agera snabbt. Han tog åter över ledningen av partiet och fortsatte leta efterträdare. Nästa gång föll valet på Marcelino Oreja, en tidigare minister i Adolfo Suárez centerparti UCD och generalsekreterare i Europarådet. Samtidigt bytte partiet namn till Partido Popular, eller PP som det kom att kallas i folkmun. Trots Orejas stabila bakgrund förlorade partiet åter mark. Det stundande parlamentsvalet gjorde att Fraga än en gång fick gå ut och leta efter en ny partiledare. Sedan hans närmaste omgivning avrått honom för att utnämna den karismatiska kvinnliga politikern, sexbarnsmamman och advokaten Isabel Tocino valdes den unge före detta taxeringsinspektören José Maria Aznar till partiledare. Aznar, som var född i Madrid, hade bakom sig en imponerande tid som president för regionen Kastilien och León. I partivalet på hösten 1989 led partiet ett stort nederlag men det var nu Aznar började forma det “nya” partiet. Detta blev upptakten till det borgerliga partiets kommande framgångar, som kröntes med segern vid 1996 års parlamentsval och regeringsmakten med Aznar som premiärminister.
Partido Popular styr Spanien mellan 1996 och 2000
I mars 1996 övertogs landets styre av Partido Popular (PP) och José María Alfredo Aznar López, som är hans fullständiga namn. Aznar fick knappt hälften av mandaten i kongressen. Han blev den förste högerorienterade politiker som styrde Spanien sedan Franco. Aznar beslöt att liberalisera ekonomin med ett program för privatisering, han reformerade arbetsmarknaden och vidtog mått och steg för att öka konkurrensen på vissa marknader, främst inom telekommunikation. Under Aznars första mandatperiod uppfyllde Spanien EU:s kriterier för medlemskap i valutaunionen. Under den här perioden deltog Spanien tillsammans med USA och andra NATO-allierade stater i militära operationer i före detta Jugoslavien och Spanien hade en roll i Kosovokriget 1999. De spanska militärstyrkorna och några enheter från spanska polisen deltog i de NATO ledda fredsstyrkorna i Bosnien och Kosovo. Mandatperioden kännetecknades av sociala omvälvningar genom ett antal lagar och beslut i samband med skollagen, Irakkriget 2003, förlisningen av oljefartyget Prestige 2002 och bombdåden i Madrid 2004, som delar av befolkningen inte accepterade.
