Iberiska halvön blir romerskt
Efter det andra puniska kriget år 218-202 f.Kr. mellan kartager och romare inleddes romarnas segertåg. Den gamle bekantingen, kartagen Hannibal Erövraren, lämnade sina erövrade landområden i Spanien och tågade med elefanter och trupper över Alperna år 218. Han hotade Rom men blev slutligen besegrad år 207. Samma år invaderade Rom Iberiska halvön och 206 föll kartagernas sista fäste i Cádiz. Största delen av landet, framför allt i söder och öster, införlivades med romarriket och fick namnet Hispania Romana (det romerska Spanien). Romarna blev nu Medelhavets obestridliga herrar men det kom att ta ytterligare två århundranden innan hela Spanien var erövrat. Det var första gången som Spanien var politiskt och kulturellt enat och under de kommande sex århundraden förändrades Spanien radikalt. Romarna förde med sig latinet, som är grunden till alla språk utom baskiskan, som idag talas i Spanien. Rättssystemet, arkitekturen och byggnadskonsten är andra arv från den här tiden som i många fall ännu lever kvar.
De första bråkmakarna
Sextiosju år innan det romerska riket föll, år 409 e.Kr., invaderades Spanien av blonda barbarer från germanska stammar i norra Europa. Alaner, vandaler och sveber kom farande i massor över Pyrenéerna. Romarna, vars rike i Rom hade erövrats av västgoterna, gav inte mycket motstånd och den spanska befolkningen var ganska fredligt sinnad och gav sig utan större stridigheter. Alanerna blev så småningom tillbakaslagna av visigoterna, ett kristet folk som hade en hel del affärer ihop med Rom, och som hade haft sitt lilla rike koncentrerat runt Toulouse i Frankrike. De började få svårt att behålla makten där och gjorde ett kortlivat och föga framgångsrikt försök att återerövra Spanien till romarriket. Vandalerna rönte inte heller någon långvarig framgång och gav till slut upp krigandet i södra Spanien samt flyttade sina intressen till Nordafrika. Efter sig lämnade de områden som de hade plundrat och bränt på sin väg. De gav också trakten namnet Vandalusien och någon gång senare genom historien försvann V:et och vi fick vårt nuvarande Andalusien. Om inte ovanstående förklaring om Andalusiens namn är rätt, så har jag en annan variant: helgonet Lucia, från Syracusa vandrade runt på jorden på 200-talet e.Kr, och letade efter paradiset. Då hon såg dalgången vid Guadalquivir, var det så vackert att hon tyckte sig höra Herrens röst säga åt henne: “Anda Lucia” (stig på Lucia). Denna version berättade min författarkollega för mig och jag kan inte motstå den!
Ordning och reda igen
Till slut var sveberna de enda barbarer som fanns kvar i Spanien. Just när de var nära att ta över hela landet dök västgoterna upp. De trängde in från norr och resultatet av denna invasion blev skapelsen av det västgotiska riket år 417 e.Kr, med Toledo som huvudstad. I den utmärkta boken Spaniens histora skriver en av författarna, Sven Ingemar Olofsson, att för första och enda gången i Spaniens historia kom därmed ett kanske ursprungligen från Sverige emanerande folk att i fråga om politik och samhällsdanande inträda i halvöns utveckling. Det är väl en trevlig tanke att vi kanske har bidragit till Spaniens utveckling? Därefter skulle det ta oss mer än 1 500 år innan vi kom tillbaka till landet, nu som turister och husägare på Costa Blanca och Costa del Sol. Västgoternas roll som herrar över Spanien bestämdes så småningom 450 mil därifrån, vid Röda havets strand, av en man som trodde att han var Guds sändebud på jorden. Mohammed utövade doktrinen om Det heliga kriget. Efter hans död år 632 gav sig hans efterföljare iväg från Arabien och vid slutet av 600-talet hade deras ättlingar bland annat erövrat hela norra Afrika och väntade nu bara på rätt tillfälle att via Spanien komma åt Europa för att sprida sin muslimska lära.
Nästa artikel i serien är om Morernas välde i Spanien mellan 711 – 1492.
