Spaniens Historia

Publicerad den 16/03/202116/03/2021 av Sven

Spanien efter Franco

Spanien efter Francisco Francos död 1975 representerar början till skapandet av det nya demokratiska Spanien. Att detta kunde ske utan ett femte inbördeskrig berodde mycket på att den stora förändringen sedan länge var noga förberedd av Franco själv. Folket hade fått tid att vänja sig vid tanken på övergången, la transiciòn, vare sig de var anhängare till diktaturregimen eller inte.

Spanien går från diktatur till demokrati

Redan 1947 hade Franco utropat Spanien till monarki och 1969 utnämnde han prins Juan Carlos de Bourbon, sonson till Alfonso XIII, till sin efterträdare. Juan Carlos, född i Rom 1938 och uppfostrad i portugisiska Estoril, var då bara 31 år och son till en av tronpretendenterna, Juan de Bourbon, Alfonso XIII:s näst äldste son. Don Juan hade under större delen av sitt vuxna liv levt i exil i Italien och Portugal. Franco var inte speciellt förtjust i honom och ansåg honom inte lämplig som blivande kung, mycket beroende på hans lite yviga livsstil, som inte alls passade diktatorn med sitt spartanska leverne.

Juan Carlos blir kung och statschef

Kung Juan Carlos med sin hustru drottning Sophia (Wikipedia)

Juan Carlos uppfostrades från och med 1969 till detta ämbete och efter generalens död i november 1975 utropades han till kung Juan Carlos I av Spanien. Många spanjorer var, helt naturligt, tveksamma till om Juan Carlos skulle klara sin roll som kung och statschef. Från 1966 hade han alltid funnits i bakgrunden när Franco visade sig officiellt. Han blev den efterlängtade son som diktatorn aldrig fick. Juan Carlos hade gett sina landsmän intryck av att vara lite obegåvad, vilket ytterligare förstärktes av oförmåga att hålla tal. Det visade sig vara en total felaktig bild av kungen. Trots sin bakgrund och uppfostran lade han om kursen för att ge landet ett demokratiskt statsskick av västeuropeisk typ. Mer om det spanska kungahuset i slutet av detta kapitel.

Adolfo Suárez utses till premiärminister

Adolfo Suárez, landets premiärminister 1976–1981 (Wikipedia)

Landets första premiärministern, Carlos Arias Navarro, hade Franco tidigare preparerat för rollen. Hans utnämning följdes emellertid av omfattande demonstrationer och konflikter på arbetsmarknaden, som ledde till att han 1978 ersattes av Adolfo Suárez. Han var då ännu inte folkvald. Denne bildsköne unge man hade tidigare varit generalsekreterare i Francos enhetsparti Movimiento Nacional (nationella rörelsen). Som inrikesminister fick Suárez till sin hjälp Manuel Fraga, en skarp politiker från Galicien som långt in på 1990-talet skulle spela en viktig roll i Spaniens fortsatta utveckling mot demokrati. Fraga höll just på att starta ett nytt politiskt parti, det konservativa Alianza Popular (AP) som under slutet av 1980-talet skulle ändra namn till Partido Popular (PP).
Det var när Suárez i juni 1976 blev utsedd till premiärminister som demokratiseringsprocessen tog riktig fart. Han blev ledare för ett av de nya partierna Unión de Centro Democrático (UCD).

Första fria valen 1977

Politiska partier, som fram tills dess hade varit förbjudna, kunde inom mindre än ett år efter Francos död åter verka fritt och de första fria parlamentsvalen hölls 1977. Den största chansen tog Suárez – och då darrade Spanien – när han efter att ha haft hemliga möten med kommunistledaren Carillo erkände det spanska kommunistpartiet, som hade varit helt förbjudet under många år. Carillo kunde återvända till Spanien från sin exil i Sovjetunionen och södra Frankrike. UCD segrade till slut i valet, dock med bara 34 procent av rösterna. Socialdemokraterna (PSOE, Partido Socialista Obrero Español) hade blivit starkt och kom tvåa med 29 procent. De två stora förlorarna var högern (AP) och vänstern, representerat av det spanska kommunistpartiet (PCE).

Framgången börjar för Felipe González

Framgången för socialisterna berodde främst på att den gamla partiledningen, med många i exil, 1972 hade ersatts av en inhemsk grupp aktivister, som leddes av en ung advokat från Sevilla, Felipe González. González var något yngre än Suárez och båda var attraktiva både till utseendet och i sin personliga framtoning. 1978 antog kung Juan Carlos I en ny, demokratisk grundlag som ersatte den tidigare från 1931. Det var den tolfte konstitutionen i Spaniens historia men ingen hade tidigare fungerat på grund av att den alltid hade skrivits av ett enskilt parti. Nu skapade alla partierna gemensamt för första gången i historien en gemensam konstitution. Den nya spanska konstitutionen var förmodligen den mest liberala i hela Västeuropa. Den definierade Spanien som ett parlamentariskt kungadöme till skillnad från ett konstitutionellt Det fanns ingen officiell religion och krigsmakten var mycket strängt tilldelad en mindre roll. Dödsstraff var förbjudet och rösträttsåldern bestämd till 18 år. Avvecklingen av Francodiktaturen skedde gradvis och under lugna former.

Publicerad den 09/03/2021 av Sven

36 års diktatur under Franco

Den 1 april 1939 avblåstes striderna efter en fullständig seger för Francosidan. Franco blev nu officiellt el Caudillo (den store ledaren), och kollega med der Führer i Tyskland och il Duce i Italien. De regeringstrogna behandlades mycket hårt. Kriget hade splittrat det spanska folket på djupet och ingenting gjordes för att underlätta försoningen mellan ”de två Spanien”.

Vem var Franco och var kom han ifrån?

Vem var då denne man som skulle få en sådan enorm makt över sitt land och sina landsmän? Francisco Franco Bahamonde föddes 1892 på flottbasen El Ferrol i Galicien. Han kom från en familj med bakgrund inom flottan och närde en dröm om att komma in på sjökadettskolan. Ansökan avslogs dock och Francisco blev tvungen att söka till infanteriakademin i Toledo. Han var då 15 år gammal och blev med sin pipiga röst och kortvuxna person ofta mobbad av sina studiekamrater.

Studieresultaten var dåliga, han blev bara 251:e kadett bland totalt 312. Efter fullgjord utbildning sökte han sig till Marocko, där han mycket snabbt avancerade i graderna och erhöll 13 medaljer för ledarskap, disciplin och mod. Francisco Franco blev slutligen, 33 år gammal, historiens yngste general efter Napoleon. Franco var som person helt olik Hitler och Mussolini. Han hade ingen utstrålning och karisma som sina kollegor och var dessutom en urusel talare. Han var inte heller språkkunnig, hade inte sett något annat land än Spanien och framför allt hade han kanske bara en tredjedel av befolkningen med sig. En sida av hans personlighet var dock mycket stark: han var en duktig politiker och en slipad taktiker, vilket han ofta visade under sina nästan 40 år som diktator. Dessutom var han ett mycket gott katolskt föredöme genom sin livsstil: djupt religiös, rökfri och måttlig med alkohol och aldrig intresserad av andra damer än sin hustru Carmen, som han gifte sig med vid 31 års ålder.

Vilka värderingar hade han?

Francos livsåskådning och värderingar var helt centrerade kring det militära. Patriotism, tron på ett enat Spanien, fientlighet mot politiker och en överdriven känsla för heder, integritet, order och disciplin. Framför allt var disciplin hans ledstjärna, vilket kom att påverka Spanien mycket under hans tid som diktator. Det följde en fruktansvärd tid för de motståndare som inte hade hunnit fly ur landet. Över två miljoner personer fängslades och avrättningarna var många. De som hade varit hans motståndare fick inga arbeten och deras änkor ingen pension. De republikanska anhängarna fick däremot poster inom offentliga förvaltningar och myndigheter och den statliga byråkratin växte lavinartat. Polisen, i form av de hatade Policía Armada och Guardia Civil, blev hans verktyg för att rensa upp och rädslan för diktaturens metoder blev också ett av skälen till hans mångåriga absoluta makt. Franco gav tillbaka en del privilegier till kyrkan. Jesuitorden återuppstod och kyrkan blev ansvarig för all utbildning i samhället.

20 år med ekonomisk kris

Under de närmaste 20 åren, det vill säga ända fram till slutet av 1950-talet, skulle Spanien förfalla ekonomiskt för att till slut bli ett ekonomiskt u-land i Europa. Den 29 september 1953 hände det som skulle föra Spanien ut ur isoleringen på dess halvö, nämligen allianspakten med USA. Detta underlättades av två internationella händelser: Stalins död och valet av general Eisenhower som USA:s nye president. Först år 1955 blev Spanien medlem av FN och 1959 blev landet invalt i OECD.
Inrikespolitiskt styrdes landet av en personlig diktatur utan utrymme för andra offentliga åsikter än dem som general Franco tolererade. Även kyrkan gav till en början sitt helhjärtade stöd åt diktaturregimen men började under 1960-talet att stegvis propagera för social rättvisa. Trots de hårda åtgärderna mot meningsmotståndarna stöddes regimen länge av stora delar av det spanska folket.

General Franco dör

Den 20 november 1975 hände det som många inte trodde var möjligt. General Francisco Franco dog sedan ett läkarteam på tjugo personer försökt hålla honom vid liv in i det sista. Han blev 82 år och hade styrt Spanien med järnhand under 36 år. Han begravdes söndagen den 23 november i monumentet Valle de los Caídos utanför Madrid. Det är en grotesk skapelse, designad av den kände båthamnsbyggaren José Banús, med en 262 meter lång underjordisk krypta och utanför på berget ett gigantiskt kors som är 150 meter högt. Efter inbördeskrigets slut hade ungefär en halv miljon spanjorer flytt från landet och knappt 280 000 hade satts i fängelse av Francoregimen. Här slutade diktaturen och det moderna Spanien med ett demokratiskt styrelseskick tog sin början.

Publicerad den 02/03/2021 av Sven — 2 kommentarer

Det spanska inbördeskriget 1936 – 1939

Mordet på högerpolitikern och förre finansministern Calvo Sotelo den 13 juli 1936, som begicks av en grupp icke tjänstgörande poliser, utlöste en sedan flera månader planerad militär resning. Politiker och militärer från extremistorganisationen Falangen på den politiska högerkanten träffades på ett hemligt möte i Madrid i mars 1936 och kom överens om att stödja en militär resning om denna blev nödvändig.

Ledare var generalerna José Sanjurjo och Emilio Mola. Sanjurjo, som fanns i Portugal i exil efter sitt misslyckade kuppförsök 1932, blev befälhavare på fastlandet. Mola skötte alla förberedelser och planering av revolutionen och slutligen ansvarade Franco för upproret bland trupperna i Marocko. General Franco var en mycket högt respekterad person och före detta överbefälhavare under den tidigare borgerliga regeringen och när han först blev tillfrågad kunde han inte bestämma sig. Han var osäker in i det sista om en militärkupp skulle lyckas. Franco var som chef för främlingslegionen i Marocko mannen som Mola och Sanjurjo absolut måste ha på sin sida. Den 15 juli gav Franco sitt definitiva besked till general Mola. Han stödde helt och fullt en militär resning.

Det börjar i Marocko

Det började i Nordafrika. Klockan fem på morgonen den 18 juli 1936 gjorde en arméförläggning i Melilla i Marocko uppror och arresterade eller avrättade sina republikanska kollegor. Dagen efter gjorde flera andra militärledare samma sak runt om i Spanien. Sevilla föll först och därefter stad efter stad i resten av Andalusien. Den 20 juli 1936 kunde man se tusentals Madridbor med vapen i hand. Det spanska inbördeskriget hade startat. Den 12 september sammanträdde ledningen för La Junta de Defensa Nacional (regeringen för landets försvar) i Salamanca och valde Franco till överbefälhavare för samtliga rebellstyrkor. Det var alltså fasciströrelsen som valde Franco till ledare sedan kuppen hade inletts. Detta säger oss bland annat att det inte var Franco som ensam skapade den spanska fascismen. Franco var snarare en produkt av den. Kuppen blev dock endast delvis framgångsrik. Många militärer, särskilt de yngre, förblev regeringen trogna och regeringen delade snabbt ut vapen till arbetarmilis. Snabbutbildning gavs i krigföring och Spanien delades i två läger – med Franco eller mot Franco. På ena sidan stod adel, präster och borgare samt givetvis nästan alla militärer, på andra sidan arbetarklassen och de intellektuella.

Hitler och Mussolini hjälper Franco

Regeringssidan hade från början ett kraftigt militärt och ekonomiskt övertag men ledningen var splittrad. Makten gled alltmer över till extrema vänstergrupper och rättsstaten upphörde att fungera. Nationalisterna behövde hjälp och fick det från både Hitler och Mussolini som båda gav Franco sitt stöd. De hundratals flygplan och tusentals soldater som sändes från Tyskland och Italien var det stöd som Franco behövde för att lyckas i sitt kuppförsök. Rebellerna skulle aldrig ha kunnat genomföra kuppen utan hjälp av tyska och italienska förstärkningar i form av soldater, teknisk hjälp, flygplan och framför allt krigsmateriel.

Den internationella brigaden

Inte heller skulle republikanerna ha kunnat hålla stånd så länge utan hjälp av Sovjetunionen och den internationella brigaden. Hösten 1936 bestämde sig Sovjet för att stödja republikanerna. Vapen och material sändes till Spanien och i oktober kom de första stridsvagnarna och hundratals flygplan. Under 1936 gjorde nationalisterna två allvarliga försök att attackera huvudstaden Madrid men blev båda gångerna tillbakaslagna. Andra gången, den 28 oktober 1936, berodde det till stor del på den internationella brigaden som tidigt på morgonen hade anlänt till Madrid. De internationella brigaderna bestod under inbördeskriget av cirka 40 000 frivilliga från 53 länder som slogs på republikanernas sida mot Francos nationalister. Av dessa kom 500 från Sverige, varav 50 cirka dog i skyttegravarna eller på slagfältet.

Kriget tar slut och Franco blir statschef

Under de tre år som spanska inbördeskriget varade skulle mellan 600 000 och 800 000 människor mista livet. Den 1 oktober 1937 valde regeringen enhälligt Franco till spansk statschef med diktatoriska befogenheter i de ockuperade områdena. Vad gjorde då Franco? Jo, han eliminerade republikens försök att ge självstyre till olika regioner och införde ett enda språk och en enda fana i Spanien. Han avbröt den socialisering som republikanerna i de ockuperade områdena startat samt annullerade alla reformer som införts. Tack vare detta fick medel- och överklassen vatten på sin kvarn och gav honom sitt helhjärtade stöd. Han blev frälsaren som återbördade det som socialisterna/kommunisterna hade tagit ifrån dem.

Publicerad den 23/02/202122/02/2021 av Sven

Spanien under 1900-talets början

När den nuvarande kungens farfars far, prins Alfonso, den 17 maj 1902 svor kungaeden som Alfonso XIII inför parlamentet, Las Cortes, inleddes en ny epok i Spaniens historia. Alfonso XIII var endast 16 år gammal när han blev kung och blev till en början mycket populär hos sitt folk. Detta vände i slutet av hans regeringstid då han blev allmänt hatad av nästan alla samhällsgrupper, mycket beroende på att hans regeringstid fylldes av intriger, stridigheter, våld och omstörtningar.

Spanien blir neutralt under första världskriget

När det första världskriget utbröt i augusti 1914 hamnade Spanien i en besvärlig lojalitetssituation, vilket fick regeringen att försöka få landet att förbli neutralt till varje pris. Detta lyckades och Spanien inträdde aldrig i kriget trots att landet genom historien gärna har laddat kanonerna och dragit i fält. Spanien skulle komma att bli ett av de få länder i Europa, tillsammans med bland annat Sverige, som lyckades hålla sig utanför de båda världskrigen. Åren 1918–1923 kännetecknades av konflikter och stridigheter. Flera politiska grupperingar började göra uppror i olika delar av Spanien. 1921 blev också Marocko ett problem. Araberna, under ledning av Abd el-Krim, försökte och lyckades ta tillbaka en del av sitt land i ett krig som innebar enorma förluster för den spanska armén. På kort tid lyckades Spanien mobilisera 140 000 egna soldater och med hjälp från den franska armén kunde spanjorerna åter ta tillbaka de förlorade områdena och återställa ordningen.

Första diktaturen

Miguel Primo de Rivera, 1921. Foto: Wikipedia

För att förhindra ett anarkistiskt maktövertagande tog general Primo de Rivera, med kungens gillande, makten 1923 genom en militärkupp och den 15 september samma år gav kungen honom i uppdrag att bilda regering. Diktatur infördes för första gången i Spaniens historia. Monarkin bibehölls (efter italiensk förebild; Mussolini hade gjort ungefär samma sak 1922 med kung Viktor Emanuel III) med Alfonso XIII som formell regent. Det första som Primo de Rivera gjorde var att få slut på terrorverksamheten i landet och skapa en viss allmän ordning. Det andra, och kanske viktigaste, var att avsluta det marockanska kriget. I striderna deltog en man som nu för första 46 gången låter höra talas om sig. Det var samme man som senare under nästan 40 år skulle hålla Spanien i ett järngrepp av aldrig tidigare skådat slag. Det handlar om majoren och sedermera generalen Francisco Franco.

Regimen under Primo de Rivera gynnades till en början av goda ekonomiska världskonjunkturer och fördelen av att ha stått utanför första världskriget. När de goda tiderna 1929 förvandlades till dåliga, vände sig också folket mot diktaturen.

Primo de Rivera avgår

Efter sju och ett halvt år som Spaniens diktator tvingades slutligen Primo de Rivera den 28 januari 1930 att återlämna makten till kungen och avgå. Kung Alfonso hade dock ett svagt stöd hos folket och avsade sig kronan och makten i landet. Den 14 april 1931 lämnade han Spanien, ombord på kryssaren Principe Alfonso, och gick i ”frivillig” landsflykt. Republik utropades samma dag. 1932 gjorde general Sanjurjos, samme man som några år tidigare hjälpt till att införa republik, ett misslyckat försök till statskupp i Sevilla och fick en dödsdom som senare ändrades till livstids fängelse. Ett år senare blev han benådad och landsförvisad. Sanjurjos kuppförsök ledde till nyval 1933 där kvinnorna för första gången fick rösta. Högern hade stor framgång och den höger-centerregering som bildades leddes av Alejandro Lerroux. På natten den 6 oktober 1934 försökte Kataloniens regering göra en statskupp men blev dagen därpå övermannad av militären. Betydligt allvarligare blev de asturianska gruvarbetarnas uppror. Försedda med vapen, som de hade stulit i gevärsfabriker, tog de kontroll över Oviedo och nästan hela provinsen.

General Francisco Franco presenterar sig

Regeringen vände sig till överbefälhavaren i Spanien och bad om militär hjälp. Gissa vad överbefälhavaren hette? General Francisco Franco kom på nytt att spela en framträdande roll. Han sände sina vältränade styrkor från spanska främlingslegionen i Marocko samt några spanska trupper från regementen i Marocko under befäl av överste Yague. Striden blev blodig och lång. Efter tio dagar lyckades Yague med sina specialtrupper ta staden Oviedo och kväsa upproret. Striderna blev häftiga med många skadade och döda. Dessutom hade fälttåget lämnat stora materiella skador på många gamla kulturbyggnader.

Publicerad den 18/02/202118/02/2021 av Sven

Spanien under 1800-talet

I 1700-talets många krig deltog Spanien konsekvent på Frankrikes sida. Detta ändrades radikalt efter franska revolutionen då Spanien istället inledde krig mot Frankrike, vilket i sin tur slutade dock med en fredlig allians mellan länderna. Men på nytt skulle spanjorerna byta sida. Efter mer än två århundranden av isolering från resten av Europa blev Spanien invaderat av fransmännen i början av 1800-talet. När Napoleon tvingade den spanske kungen att abdikera och satte in sin storebror José Bonaparte som kung år 1808, ledde detta till ett nationellt uppvaknande av sällan skådat slag.

Spanska självständighetskriget

Motståndet organiserades i form av ett krig som Napoleon aldrig kunde rå på, det så kallade spanska frihetskriget. Galicien, Baskien, Kastilien, Aragonien, Katalonien och Andalusien angrep den franska inkräktaren med en kraft och kampvilja som visade att hur olika regionerna än upplevde sig vara sinsemellan, så var utlänningarna än mer annorlunda och främmande. Regionerna kände sig tillsammans som ett enat land mot inkräktaren, vilket var något nytt i den spanska historien.

I sanningens namn ska dock erkännas att de inte hade klarat av detta utan hjälp. Den kom från England och framför allt från trupperna som leddes av överbefälhavaren general Wellington. 1814 hade spanska och engelska trupper under hans ledning drivit ut fransmännen ur Spanien. Och för att undvika att de allierade trupperna skulle tränga in i Frankrike, abdikerade Napoleon som regent i Spanien Därmed var frihetskriget slut efter sex års hårda strider.

Tre fruktansvärda inbördeskrig

Den gamle kungen Carlos IV:s son, Fernando, befann sig vid den här tiden i landsflykt i Frankrike när han fick en förfrågan om han ville komma hem och bli kung med löfte om att regera enligt den nya konstitutionen. Ferdinand bedyrade att han skulle följa reglerna, kom hem till Spanien och tog namnet Ferdinand VII. Sedan struntade han totalt i konstitutionen. Det blev på nytt kaos i landet och nu börjar det riktiga eländet. Kungen dör 1833. Han hade inte lyckats få någon manlig tronföljare och därför hade dottern Isabel utsetts till tronföljare sedan han för säkerhets skull infört kvinnlig arvsrätt till kronan strax innan hon föddes. Problemet var att hon bara var tre år gammal vid pappa kungens död. Det löstes genom att kungens gemål María Cristina regerade fram till prinsessans myndighetsålder. Fernando VII:s bror, Don Carlos, hade hela tiden hoppats att få ärva kronan och ville inte acceptera beslutet. Det var inte bara fråga om en kamp mellan två släktingar utan i högsta grad en klasskamp mellan det liberala blocket, kallade isabeliner och de konservativa carlisterna. Don Carlos enda möjlighet var att med våld försöka erövra kronan och nu utbröt det första av tre fruktansvärda inbördeskrig eller de så kallade carlistkrigen.

Isabel II – skandalernas drottning

Vad hände då med den lilla prinsessan Isabel? För att förhindra att någon utomstående skulle sätta sig på Spaniens tron var den enda utvägen att myndigförklara Isabel i förtid och hon blev drottning samma år trots att hon bara var 13 år. Hon tog namnet Isabel II och regerade mellan 1843–1868. Hon blev de stora skandalernas drottning och skulle ha varit älskad av skvallertidningarna om de hade funnits. Hon var fruktansvärt materialistisk och ville tjäna pengar på alla seriösa men, framför allt, oseriösa sätt. Ett exempel på hennes girighet var när hon köpte upp billig mark och sedan såg till att järnvägen drogs fram över just den, som då hade ett helt annat pris för järnvägsbolaget. Om ni någon gång undrar över varför den spanska järnvägen är så mycket krokigare än i Sverige, så beror det på att Isabel krävde att den skulle gå fram just där hon ägde mark och så blev det som det blev, nämligen krokigt! Som drottning var hon närmast värdelös men som kvinna och femme fatale var hon en stjärna. Trots att hennes man var impotent lyckades hon med konststycket att föda nio barn. Fantastisk kvinna, eller hur?

Nuvarande kungens farfars far Alfonso XIII blir kung 1902

År 1875 blev ett av Isabellas nio barn ny kung med namnet Alfonso XII. Efter alla de problem som varit hoppades man mycket på den nya kungen. Han dog tyvärr år 1885 bara 27 år gammal och efterlämnade bland annat en gravid drottning. På nytt blev det problem med för unga tronarvingar. Drottning Maria Cristina födde en välskapt pojke och blev själv hans förmyndarregent. Slutligen vid 18 års ålder år 1902 kröntes han till Alfonso XIII och blev den nuvarande kungens farfars far. Vi börjar nu närma oss den moderna epoken i spansk historia.