I februari 1981 ansåg Adolfo Suárez och kung Juan Carlos att det var dags för en ny ledare på grund av den kraftiga kritik som Suárez hade fått för att han som premiärminister inte ansågs ha regerat på traditionellt sätt. Majoriteten tyckte inte att han uträttade något vilket på nytt är ett bra exempel på den spanska mentaliteten.
I början, när spanjoren i praktiken kunde se resultatet av Suárez enorma arbete, så var allt bara bra. När detta var gjort, tappade spanjoren greppet om händelseförloppet därför att det inte längre fanns någonting konkret att ”ta på”. Alltså, enligt det spanska sättet att se på saker och ting, var det dags för en ny förgrundsfigur att skapa något nytt som man återigen kunde ta på och förstå. Valet föll på ekonomen Leopoldo Calvo Sotelo, brorson till José Calvo Sotelo, som 1936 hade mördats strax före inbördeskrigets början. Landet var i kaos och den ena demonstrationen avlöste den andra. Öppna strider mellan polis och demonstranter utbröt nästan varje dag. Vad skulle hända? Var Spanien åter på väg mot republik och kanske ett nytt inbördeskrig?
Militärkuppen 1981
Då inträffade något, som i mycket hög grad skulle forma Spaniens fortsatta utveckling. Måndagen den 23 februari 1981 skulle utnämningen av Calvo Sotelo ske i det spanska parlamentet Las Cortes. Precis innan omröstningen skulle börja, klockan 18.30, invaderade den mustaschprydde Guardia Civil-översten Antonio Tejero Molina byggnaden tillsammans med ett hundratal k-pistbeväpnade militärer, sköt pistolsalvor i taket så murbruket rasade och höll hela kongressen som gisslan under 18 timmar medan pansarvagnar stod på post utanför byggnaden. Samtliga medlemmar i parlamentet kommenderas ner på golvet och det var då som den lille, tunne talmannen Manuel Gutierrez Mellando trotsade Tejero Molinas order och gick rakt emot honom. Han blev nerslagen, men hans heroiska agerande har därefter visats tusentals gånger på spansk tv under åren. För spanjoren representerade han mycket av det motstånd inom nationen som inom ett dygn skulle resultera i att kuppförsöket misslyckades. Allt som hände sändes direkt ut till allmänheten via tv och radio som naturligtvis redan var på plats för att direktsända valresultatet. Det här var ett allvarligt försök till militärkupp och tillslag hade dessutom gjorts samtidigt på flera andra platser i Spanien. Stridsvagnar rullade på gatorna och kuppmakarna hade försäkrat sig om stöd från flera inflytelserika militärer och opinionsbildare. Hade kuppen lyckats kunde den ha inneburit en ny diktatur och kanske ett nytt blodigt inbördeskrig. Kuppförsöket stöddes av bland andra militärbefälhavaren i Valencia, general Milán del Bosch och en tidigare militärinstruktör och personlig sekreterare till kung Juan Carlos, generalmajor Alfonso Armada. Alfonso Armada var påtänkt som blivande diktator, bland annat i sin egenskap av gudson till kungens farfar, Alfonso XIII.
Kung Juan Carlos agerar
Att kuppmakarna inte lyckades med sin revolt berodde till slut mycket på kung Juan Carlos kraftfulla agerande. Direkt efter kuppförsöket kontaktade han landets nio olika militärområden. Tre stödde revolten och sex var emot eller tveksamma. Därefter ringde han sin pappa Don Juan i Rom och hade ett långt samtal med honom. Det anses av många att Juan Carlos var mer tveksam till vem han skulle stödja än vad som har framkommit i massmedia. En avgörande roll kan Don Juans svar ha haft: stöd aldrig kuppmakarna utan visa spanska folket att demokratin och monarkin är en enhet. När generalmajor Armada inte fick kungens stöd blev han mycket tveksam. Hans nära vänskap med kungen gjorde att han inte ville ta strid med honom. Spanska folket höll andan. Många packade sina resväskor och var klara att resa ut ur Spanien.
Kungens tal avgör kuppen
Då agerar kungen på ett sätt som skulle lösa hela problemet och göra honom till nationalidol. Han tog slutgiltigt ställning, även om det tog nästan sex timmar innan han bestämde sig för att kungöra sitt beslut för det spanska folket. Om han tvekade någon gång denna kväll får vi kanske aldrig reda på. Iklädd sin generalsuniform som landets överbefälhavare informerade han via radio och tv strax efter klockan ett på natten att kuppmakarna inte hade hans stöd och manade hela nationen till motstånd. Detta fick de ännu tveksamma generalerna att avstå från att stödja kuppen. Överste Tejero blev nervös och kapitulerade dagen efter samt släppte sin gisslan. Han dömdes i militärdomstol till 30 års fängelse och frisläpptes i förtid den 2 december 1996 efter godkänd nådeansökning. Notabelt är att han var den enda av kuppmakarna som ställdes inför domstol och dömdes.
